Det är så lätt att man tar vardagen och livet för givet. Man går ut en morgon promenad som man alltid gör och tänker inte så mycket mera på det. Hundarna sköter sig som vanligt, går och nosar. Man går upp igen.
Resten av livet var inte för givet just den där morgonen, det var den sista morgonen dom fick tillsammans, sen hände det som absolut inte får hända, alla hundägares mardröm, hunden gör sig illa, så pass illa att ägaren bestämmer att hunden inte länge ska behöva lida! Det var den sista morgon promenaden.
Skriver om en nära och otroligt fin vän till mig. En vän som har en otrolig fin relation med sina hundar och älskar dom över allt annat. Känslan dagarna efter är bara tom, jag vet inte riktigt vad jag ska fokusera på eller hur jag ska bete mig, allt känns bara så jävla tomt och så jävla orättvist!
Tänker på fina E hela tiden, sista gången vi sågs, jag kommer ihåg det så bra. Jag höll i dig och du höll i mig tillbaka, du ville inte släppa!
Varje gång något tragiskt händer så gör det att man vaknar upp lite extra i vardagen – nu ska jag verkligen njuta av våran vardag tillsammans, njuta av att vi har varandra, vänner, familj som såklart Lizz ♡
SoLizz 