ÄNTLIGEN

image

Väskan är packad. Slutat jobba för denna vecka och nu drar vi ut på landet, till saknade Åsa och Anneli, på Björkarö.

Valla. Umgås. Lugnet. Cykla. Leta Gwen.  Kurs. En riktigt bra helg helt enkelt!

Annonser

VARDAGSLYDNAD OCH DET DÄR KOPPLET!

Lite funderingar en onsdag eftermiddag. Jag är verkligen ingen koppel fantast. Det är inte själva kopplet i sig som jag tycker illa om utan hur många använder snöret mellan handen och halsbandet. Det dras, ryckas, viras runt magen mm. Går hunden för långt fram drar matte/husse tillbaka hunden för att hunden sen igen går framför och ytterligare ett drag bakåt kommer. Hundar som verkligen idiot drar, den hunden bygger med tiden upp muskler och känner tillslut inte av att den halvstryps, låter för mig inte som en jätte mysig promenad för varken ägare eller hunden. Hundar som går och lucktar lite här och där och ägaren bara går på, hunden dras lite är bak, stannar och lucktar och sen dras med i kopplet.  Ägare som låter hunden bestämma vart det ska luktas, följa john lek = promenad.

Självklart kan jag små dra i Lizz när hon är kopplad men målet är att inte behöva använda det. Drar det i hennes koppel är det för att hon är så pass långt framför att kopplet är rakt, då vill jag att hon själv hitta tillbaka till min vänster sida. Detta är något jag börjat tänka mer och mer på sen jag fick kommentaren ” Lizz är inte alls stress smal på samma sätt som hon var förut” och mycket tror jag ligger i att hon är mera inrutad nu och jag är konsekvent i det jag säger och gör. Går hon framför mig så känner hon av ett drag i halsbandet (eftersom kopplet är sträkt) och jag upprepar vad hennes uppgift är,”här”. Går hon framför igen så tar jag ta i hennes halsband alltenativ päls och tar  utan slit tillbaka henne till min vänstersida och säger med en mera bestämd ton ”här” för att sen gå på igen.
I början var det riktigt drygt att inte släppa igenom, vara konsekvent men främst att inte belöna henne muntligt så mycket.  Vid inlärning belönar man ju såklart men sen när hunden vet så blir det ju en vardag som man självklart ska ta hand om, visa för hunden att den gör rätt men nu när jag vill få ner hennes stressnivå räcker ett ”bra”, hon tittar nöjt på mig och svansen går lite men hon behåller den nivå hon var på innan jag berömde. (Självklart är jag inte heller mer än människa så vill jag bara gå, prata i telefon eller något som gör att jag inte orkar engagera mig i Lizz åker selen på – då är det bara att dra på framåt).

På samma sätt jobbar vi när hon är lös (vilket hon är nästan överallt förutom buss och tunnelbana), och då framför allt ordet ”här” och med ett bra ”här” blir hon betydligt lugnare. Blir ju även ”frihet under ansvar” då hon är lös, hon får göra allt hon vill, lukta lite överallt, kissa/bajsa när dom vill mm om hon lyssnar på mig. Jag vill även att det ska vara Lizz som har koll på mig och inte värt om. Är hon lös ska hon följa mig, klart hon kan fassna på fläckar som alla hundar men går hon brevid mig lägger jag det största ansvaret på henne, hon har fått en uppgift att följa mig.

560070_10151551344610155_1034541370_n

Vardagslynad är f’*n inte lätt men väldigt roligt och tycker jag ger samma resultat. Tror många skulle få ut så mycket mera av sina promenader om dom la lite mera grunder för vem gillar massa onödigt vardags tjat?!

FÖRSTA HUNDKURSEN 1+ 9 ÅR

Nostalig att kolla igenom Divas perm. Valpkurs med ett litet prov som avslutning  den 22/5-00 då var Diva nästan året och jag var 9 år gammal. Sädär gick det:
diva kurs
Vi blev godkända men efter några veckor till var det dags att göra om, vi hade tränar på och då gick det bättre:

diva kurs 2

12 poäng mer och vi var så stolta, Avesta BK tränade vi på och gick kursen tillsammans med mormor. Nostalgi.

PERFEKT

Helgen blev precis som jag hade tänkt mig, fredags mys hemma med Corina. Började lördagen med ett ben pass med Johanna, fått flera övningar så nu är rehab riktigt roligt och jag får ta i mera! Hemma igen bytte jag till bikini och satt på ballkongen flera timmar, lunch, prata med kompisar, skrev dagbok och njöt av solens värme. Avslutade kvällen med fårdate, Lisa och hennes grabbar. Blev liiite vallning och Lizz jobbade på fint. Hemma vid 23 däckade jag i sängen, min saknade säng, där sover jag som en prinsessa.

Söndag var jag beredd på att det skulle bli en tuff dag men gick över förväntan eller hur man ska uttrycka sig. Jobbigt att hon inte var där, men blev som mera på riktigt då och allt kom mera på plast. Tittade genom våra papper, bilder på oss genom alla år och mindes alla saker vi gjort, allt vi lärt oss och log, blev varm.
För att rensa hjärnan blev det ett pass när vi kom tillbaka till Stockholm, axlar och rygg med syster, lite segt pass men idag känns det så tog i gjorde jag ijallafall!

Ingen produktiv helg alls, knappt några planer, tagit dagarna som dom, timme för timme. Lite vallning, två pass på gymmet, sola, umgås med fina vänner och familj – precis det jag vill göra när jag är ledig!

FEELINGS

Hälsa på er utan saknade Diva, men bara att ta tag i det, kommer aldrig bli lättare, aldrig finnas ett bra tillfälle! Vara i hennes hem utan att hon är där, första gången sen jag var 8 år som jag inte ska ha pusskalas med dig, du kommer inte sitta i mitt knä och mysa.

image

Kan inte undvika hennes platser men kommer bli en dag med många jobbiga känslor,  tur att jag har världens mest underbara familj,  släkt och min andra halva.
Läs mer

FEELINGS

Idag kommer jag bli ledsen, men det är bara att ta tag i, blir aldrig rätt tillfälle, aldrig lättare! Vara i ditt hem utan att du är där, komma in genom dörren utan att jag mötas av att hela din kropp vifftar, utan våra pusskalas,  saknad.

Kan inte undvika hennes platser men kommer bli en dag med många jobbiga känslor,  tur att jag har världens mest underbara familj, älskade Lizz och släkt där.

TA SITT ANSVAR.

Dags för ett klagoinlägg. Var igår tillbaka hos sjukgymnasten för en koll knät. Allt såg bra ut M E N hon sa att om det upptäckts när skadan gjordes hade jag varit tillbaka till 100 % betydligt fortare. Jag har verkligen krigat mig fram för att komma dit jag är idag och det har varit värt men tänk om jag sluppit allt, bara varit sjukskriven januari 2012 och sen hade jag varit hel igen…tyvärr är det långt ifrån hur mitt knäts resa varit. Jag har under 1,5 års tid varit sjukskriven 6 månader 100% och har nu en månad då jag är sjukskriven 50%…det är för mig H E L T  S J U K T!

Nyhetsmorgon för några veckor sedan gjorde ett repotage om en tjej som gått med en menisk skada i 6 månader och läkarna understrykte att detta var ett ”one of a kind” för skadan sågs inte på magnetröntgen mm. Men då är min fråga, om patienten kommer till läkaren pga smärta i knät och man inte ser något betyder det att knät är frisk, att man hittar på och bort prioriterar??? Mina röntgen plåtar såg dom inte heller några skador på, varken slätröntgen eller magnetröntgen och beslutet men tog var vila…och som okunnig gick jag med på vila första omgången (sjukskriven 100% januari + febrauari 2012) och började sedan gå men blev aldrig bra! Denna omgång (januari – vet inte) tänkte jag inte ge upp, det MÅ S T E finnas en anlednig till varför det gör så jävla ont. Första besöket trodde husläkaren såklart inte på mig och ville inte sjukskriva. Han hade inget heller något förslag på att skicka någon remiss så det fick jag själv säga till om. Jag ville till Sophia Hemmet och hade innan besöket kollat upp om dom hade fullt eller tog imot nya patienter och det gjorde dom. Läkaren frågar då vilken avdelning jag skulle vilja komma till, H E L T  S J U K T! Det är vell endå läkarens jobb, att kunna remitera vidare…trodde jag…suck! Såhär har det bara fortsatt, läkare som går upp i rök, ingen har någon vidare lösning eller tagit något ansvar.

Idag är jag stolt över mig själv att jag stod på mig, att jag inte gav upp, att jag motbevisade S Å många läkare! Att hennes case på Nyhetsmorgon var”one of a kind” har jag svårt att tro på. Därimot tror jag mera på att folk som oss, står på sig och krigar och mer eller mindre dumförklarar läkare för att få den hjälp vi faktiskt behöver är one of a kind!

NY SJUKSKRIVNING

Upp och ner. Fram och tillbaka. En bra sammanfattning av mitt liv just nu.
Glad över att knät blir starkare och starkare, glad över att jobba igen, glad över att ha en vardag, glad att jag kan träna som vanligt (förutom ben + rumpa) och glad över att på lördag flytta hem i lägenheten igen.
Samtidigt som det går lite ner, börja jobba 50% nu pga av att jag måste rehaba mera (allt är bra men för klent för att gå våra långa dagispromender), Lizz är super under stimulerad, att inte kunna springa/gå långpromenader tar mycket på mig (där rensar jag mina tankar, är bara bara jag, ovärdelig egentid) och självklart saknaden av älskade D.

Framåt ska vi och jag kommer kunna springa igen, äga en icke understimulerad hund, träna på för fullt men vissa dagar känns det så väldigt långt borta!

KoRt.

Lära sig att leva livet. Våga ta tag i det som händer här och nu, våga känna och inte bara vänta på att det ska gå över. Klart man kan vänta och vissa saker i livet tar tid att berarbeta, men i slutändan tycker jag det gör mindre ont om man tar tag i varför man känner som man gör. Samma så när livet är helt underbart, att du ta vara på varje minut, våga känna alla härliga känslor. Livet är för kort för att inte leva det, så mitt motto är helt enkelt:

imageslife-isnt-about

 

Om dryga två veckor sitter den på min rygg, kommer bli riktigt riktigt bra!