OBESKRIVLIG TACKSAMHET.

Under de tre månader jag nu varit sjukskriven har livet verkligen varit en berg och dalbana.  I början var det helt ok, sova ut på morgonen, klickerträna med Lizz och bara mysa vi två.  Man kan ha det så under en period, en väldigt kort period, sen blir det för enformigt. Slutet på februari och början på mars var det jätte tufft, läkarbesöken tog massor energi, många tårar rann och vi kom inte så mycket framåt, inga nya svar eller inbokade undersökningar. Gjorde nästan ingenting, sov massor.

Vill kunna uttrycka mig hur mycket allt stöd hjälp mig men det går inte, obeskrivligt.

Obeskrivligt hur mycket alla peppande sms betytt.
Obeskrivligt hur mycket alla peppande, stöttande pm på facebook betytt.
Obeskrivligt hur vissa samtal gjort så otroligt mycket.
Obeskrivligt med överraskande gäster.
Obeskrivligt att jag har så många fina vänner.
Obeskrivligt  hur underbar min familj är.
Obeskrivligt hur alla som kunnat och haft möjlighet har hjälp mig med Lizz,

Denna period har verkligen varit en ny erfarenhet. En mycket jobbigare resa denna gång än 2012. Men nu kan jag äntligen börja se ett slut på allt det här. Vissa dagar nu är också tunga, träna gör ont och ibland vill jag för mycket för fort, tappar suget att träna och tycker lite synd om mig själv men tänker då på hur långt jag kommit i min resa, och det går ju inte att ge upp på upplopppet,  skulle ju vara att slösa bort allt slit jag lagt ner, det går bara inte och då tar jag tag i träningen igen!