OLIKA REAKTIONER I OLIKA SITAUTIONER

Hur reagerar man i olika situationer – det vet man tyvärr inte innan man varit med om det. När Lizz var sjuk (livmoderinflamationen) så ville jag ha folk omkring. Få prata om saken/sakerna som gör mig ledsen.
Precis innan operationen pratade inte jag med någon, stängde av allt som då kändes helt oviktigt, det enda som spelade roll var om Lizz skulle fixa operationen och att jag skulle få pussa på min flicka!

När man blir sårad så stänger jag mera av, inte från alla men från källan till att det gör ont. Man behöver inte strö salt i såren. Man måste tillåta sig att vara ledsen, tillåta tårar, att det tar en massa energi att sakna och sakna en period i sitt liv som inte kommer komma tillbaka.
Jag kan inte lura mig själv, säga att jag är glad när jag är ledsen, säga nått men känna nått annat. Jag kan inte lura mig att inte tänka, jag vill tänkta, berarbeta och försöka hitta någon mening med allt, får det finns det, det finns en mening med allt, även om det kan vara stört svårt ibland.
det fanns en mening med lizz operation, jag fick känns hur skört livet kan vara och hur gaalet mycket man kan önska bara en sak, att hon skulle vakna igen. Trodde inte att jag skulle börja gråta när jag fick träffa henne, men älskar den här hunden läskigt mycket, hon är min andra halva och kommer alltid att vara min första.

Men nån gång måste man försöka släppa det som varit, gå vidare i livet, utvecklas och leva. När man väljer att göra det är nog väldigt olika och jag vet inte ens när jag kan släppa, när slutar man påminnas. Kan fortfarande påminnas om saker som hänt för en massa år sedan men man lär sig leva med det, lär sig att leva med saknad av folk, hundar mm.

alla reagerar på olika sätt, och inget är fel. stänger man av (kanske man uppfattas som vek, att man inte orkar ta tag i det jobbiga eller att man måste jobba med sig själv,för att kunna se en framtid), pratar man om saken som är jobbig ( då kanske man inte bryr sig, eller man vill gå vidar och för att allt ska bli verklighet måste man prata om det), gör tusen uppdateringar på facebook (Man behöver små komentarer hela tiden för att tro på sig själv, man vill att folk ska förstå varför man kan inte är som man ”brukar”, man vill bli sedd), kämpar och käpmar ( att allt betyder för mycket att inte kunna släppa, kämpar på insidan med alla tankar att det gör ont, vill inte förstöra innan man vet hur man ska göra i framtiden), kämpar inte ( att det inte betyde så mycket, man har gått vidare, eller inte vill förstöra någon som man vill ha kvar, behöver tid att tänka och komma på hur man i framtiden ska göra för att allt ska bli ” bra” igen).

Jag gör några saker, vilka vet dom som känner mig, vet vem Sofie björkén är, och jag kan bara hoppas på att jag tänker och gör rätt, att folk förstår, men vara säker kan man aldrig vara, men försöka förstå kan man alltid göra, även fast man ibland måste inse att man inte kommer förstå – hur vissa gör, hur dom tänker mm, men ett ärligt försök att förstå är alla värda.

en galet lärorik period i mitt liv just nu, utvecklas och lär känns mig själv,även fast det är en riktigt jobbig period men ”what doesn’t kill you make you stranger”.